Midssommarextas. Éxtasis del midsommar: fotografías en un bosque sueco de Claudia Pérez

 Fotografías: Claudia Pérez Gallardo

Incurables románticos de la naturaleza, los nórdicos, amantes del amplio hábitat, de sus fiordos y de sus bosques, durante el midsommar, el solsticio de verano, el 21 de junio, es el momento para las frutillas y el arenque, la cerveza, el aguardiente y la fertilidad nórdica. Cerca del
lugar del rito de las danzas, el obelisco de flores, se tiran sobre la hierba, entre musgos y líquenes, con el murmullo de los grillos, los mosquitos y las hormigas y, como en los cuentos, flota una luz amarillenta melancólica que se une con la oscuridad. Es el día del amor, el reencuentro con el paraíso perdido.

Según la leyenda nórdica, una vaca gigante, llamada Audumbla lamió la escarcha sagrada de rocas salobres, y de allí surgió lentamente el primer hombre, Bure, que era hermoso, grande y poderoso. Otras viejas leyendas afirman que hay árboles que dan como fruto seres humanos, fábulas cuentan de una especie humana que nace de una raíz en el suelo y a la cuerda está sujeto por el ombligo, como una calabaza o un melón, iguales a los hombres en todo: cara, cuerpo, manos y pies. El sueco, el genio sueco Carl von Linné (1707-1778), padre de la taxonomía moderna, minucioso, trascendente, estudioso de la reproducción: estambre borlilla y polen, ovario estilo y estigma. En su manía clasificó y reclasificó. Pero el sueco dudó frente a ciertos sujetos que estaban entre vegetales y animales, plantas verdes con movilidad extraordinaria. 

Efectivamente, quizás deben haber nacidos estos nórdicos en los bosques, de rocas o de  calabazas maduras. Quizás. Así, tal vez, se podría entender mejor el placer de los nórdicos por mimetizarse con su útero, la señora naturaleza. Aunque a nosotros, escépticos, nos cueste entender como alguien evolucione de una cosa en otra.

Tal vez, del mismo modo como los nórdicos han nacido de la naturaleza y se procrean, quizás también estos nórdicos sueñan volver a reconvertirse en piedra o, -como la Dafne de Ovidio-, en árbol y desean ver como sus senos se ciñen con una tierna corteza, sus cabellos se
alargan y se transforman en follaje y sus brazos en ramas; los pies, se adhieren al suelo con raíces hondas y su rostro es rematado por la copa. El nuevo árbol tiene un corazón que palpita bajo su corteza joven.

Texto: Omar Pérez Santiago

Fotografías: Claudia Pérez Gallardo

MIDSSOMMAREXTAS

Nordborna är obotliga naturromantiker, som älskar breda vidder, fjordar och skogar. Midsommartid kring sommarsolståndet den 21 juni är tiden för jordgubbar och sill, öl och brännvin, fruktbarhetens tid . Nära den av blommor pyntade majstången, som är föremål för rituella danser, lägger man sig ned i gräset mellan mossor och lavar, till sorlet av syrsor och mygg, och som i sagorna förenar sig det gula melankoliska ljuset med mörkret. Detta är kärlekens dag, dåmänniskan återförenas med det förlorade paradiset.
Enligt den nordiska legenden slickade jättekon Audumbla den heliga rimfrosten av salta klippor och ur detta stod långsamt Bure fram, den första människan; vacker, stor och kraftfull. Andra gamla sägner berättar om träd som bär människor som frukt. Fabler berättar om ett slags männniskor som föds ur en rot i marken, som sitter fast vid naveln, som en pumpa eller en melon, lika människor i allt: med ansikte, kropp, händer och fötter.
Svensken Carl von Linne (1707-1778), fader till den moderna botaniken, studerade hur växter reproduceras och indelade minutiöst ståndare, pistiller och pollen. På sitt maniska sätt klassifierade han om och om igen, men han tvekade inför vissa arter som var en blandning av växter och djur, gröna växter med extraordinär rörlighet.
Kanske har dessa nordbor fötts fram i skogar, ur klippor eller mogna pumpor. Kanske. Så kan vi bättre förstå varför de njuter så av att bli ett med naturen, jordens livmoder, fast vi som skeptiker har svårt att förstå hur någon kan utvecklas från en sak till en annan. På samma sätt som människor i Norden härstammar från naturen drömmer de kanske om att åter förvandlas till stenar eller, – eller som Ovidios Dafne – till träd, och ser gärna hur deras bröst förvandlas till bark; hur håret växer sig långt och blir till blad och grenar; hur fötterna rotar sig djupt och hur ansiktet blir en trädkrona.
Det nya trädet, som har ett hjärta som bultar under sin unga bark.

översättning: Anna-Karin Gauding